Ida Rundström, Elin Götzmann och Pierre Samuelsson står i långgräset vid stranden av jämtländska Räggån och kavlar upp ärmarna. Det kommer att bli en blöt och kylig övning i det kristallklara vattnet, trots att oktobersolen tittar fram mellan de omgivande grenverken.
De är här för att genomföra ett högintressant och speciellt uppdrag inom EU-projektet Rivers of LIFE.
De ska fylla sina medhavda nätsäckar med exakt 500 individer av den fridlysta flodpärlmusslan, och det måste gå undan i svängarna för att minimera risken för skador innan de återigen hamnar i vattnet. Musslorna ska transporteras till den näraliggande bäcken Långtjärnsbäcken i Bräcke kommun, med hoppet att de etablerar ett eget livskraftigt bestånd.
– Vi har restaurerat Långtjärnsbäcken, och vi tror att musslorna kommer att trivas där, berättar Elin Götzmann och kliver ned i Räggån för att skrida till verket.
Det ska tidigt poängteras att det krävs tillstånd för att flytta både musslor och andra arter mellan vattendrag, och Länsstyrelsen har väntat ett tag på att få grönt ljus till operationen. Det ska också poängteras att det är få vattendrag i Sverige som klarar att dela med sig av flodpärlmusslor i denna omfattning.
– Det finns uppskattningsvis 1,3 miljoner musslor i Räggån, så det är en obetydlig del av beståndet som vi plockar, säger Elin Götzmann.
Både hon, Ida och Pierre får kryssa fram väldigt varsamt i bäcken så att det inte råkar kliva på någon av de tiotusentals individer som de har framför sig. Scenen är minst sagt mäktig, eftersom det nästan liknar en matta av musslor på botten.
– Det känns nästan lite märkligt att plocka upp en fridlyst art så här, men jag vet ju att syftet är gott, konstaterar Ida Rundström och visar upp tre ståtliga exemplar.
Momentet är avklarat på en halvtimme, och sedan bär det snabbt iväg till musslornas nya hem Långtjärnsbäcken där de sätts ut på platser som verkar ha de rätta förutsättningarna, alltså strömmande partier med grusbotten. Flodpärlmusslan är beroende av öring för att föröka sig, eftersom mussellarverna lever på fiskarnas gälar under sitt försa stadium.
– Just här där vi har satt musslorna har vi inte elfiskat, men vi har gjort elfisken uppströms och nedströms så att vi vet att det finns gott om öring i vattendraget, förklarar Pierre Samuelsson och stoppar ned en mussla och placerar den på ett lämpligt ställe.
– Titta, den verkar trivas eftersom den öppnar sig, konstaterar han glatt efter bara en liten stund.
Musslan är en så kallad indikatorart, och genom sin blotta närvaro signalerar den att det aktuella ekosystemet mår bra. Dess vetenskapliga namn är Margaritifera margaritifera, betyder pärlbärare, men det är extremt ovanligt att de faktiskt innehåller pärlor, och det kan inte nog understryka att pärlfiske är förbjudet sedan långt tillbaka.
Att länsstyrelsen öppet berättar att det finns ett gott bestånd i Räggån kräver kanske sin förklaring, eftersom det ändå finns en risk att folk lockas dit.
Svaret är att Räggån redan är känd i sammanhanget, och att allmänhetens kännedom om denna skattkammare förhoppningsvis leder till att folk känner ett ansvar för beståndet och lär sig mer om detsamma.
Förhoppningsvis leder denna musselmanöver till att det bildas fler skattkammare för arten, till glädje för både fisk och annat vattenliv.
Elin, Ida och Pierre ser fram emot att åka tillbaka efter snösmältningen för att se hur bäckens nya invånare trivs med tillvaron.
Som en bonus stannade de dessutom till vid en bäck på vägen hem, där de förbättrat lekbäddar för öring genom att bland annat bära ut grus och småsten i lämplig storlek. Och minsann så tackade naturen för insatsen på bästa möjliga sätt – vid just den platsen stod det nämligen fyra–fem öringar mellan 1–3 kilo och förberedde sig för lek.
– Vilken dag, utbrister Ida Rundström och smyger fram mobilen för att försöka föreviga det magiska ögonblicket.
