Uttern (Lutra lutra) hör till familjen Mustelidae, mårddjur. De mest karaktäristiska yttre dragen för mårddjur är att de har en lång kropp med korta ben samt fem tår på varje fot och en häldyna på framfoten som ofta syns i spårstämplar.
En vuxen utter har en längd av mellan 90 och 120 cm inklusive svans och väger normalt mellan 5 och 10 kg. Precis som hos de flesta mårddjur är hanen större än honan. Uttern har en spolformad kropp med korta ben och kraftig svans och färgteckningen är övervägande mörkbrun med undantag av buk och hals som är ljusare grå. Uttern är huvudsakligen nattaktiv och har både fysiologiska och morfologiska anpassningar till ett liv i vatten. Exempelvis är näs- och öronöppningarna stängbara vid dykning, det finns simhud mellan tårna liksom en riklig förekomst av morrhår på nosen som används vid lokalisering av föda.
Optimala miljöer för utter är vatten som erbjuder riklig tillgång på lättillgänglig föda året runt och som har tillgång till landområden där uttern kan vila ostört och föda upp ungar. Vintertid är uttern beroende av isfria, strömmande vatten, för att hitta föda. Utterhonors hemområde omfattar ett område på cirka 28 kilometer strandlängd. Vuxna hanar har hemområden med en storlek av omkring 45 kilometer strandlängd. Hanarnas områden varierar i storlek beroende på områdets topografi, individuella egenskaper och närvaron av andra uttrar, speciellt andra hanar. Mellan könen kan hemområden överlappa och en hanes hemområde kan således omfatta en eller flera honors. Nya data indikerar att storleken på utterns hemområde kan vara dubbelt så stort i norra Sverige än som vad som är uppmätt i landets sydligare regioner.
För ett livskraftigt bestånd av utter krävs stora områden med mer eller mindre sammanhängande vattensystem. I små vattensystem, som ligger isolerade, blir populationerna mycket sårbara eftersom utbytet av individer försvåras eller uteblir. Uttern jagar främst i strömmande vatten, i förhållandevis grunda vatten. Om vattnet däms upp minskar strömhastigheten och fiskfaunan förändras från strömlevande fisk till fler arter som vanligtvis förknippas med sjöar och lever på ett djup som gör att de blir svårare för uttern att fånga. Utterns föda består mestadels av fisk som till exempel öring, harr, lake, simpor och karpfiskar, men även groddjur, kräftor, större insekter, fåglar och mindre däggdjur kan ingå i dieten. Födovalet varierar mellan olika områden och även med årstiden.
Aktuell hotstatus
I den internationella naturvårdsunionens (IUCN) lista över hotade djurarter klassificeras uttern som Sårbar (Vulnerable) i hela Europa och i delar av Asien. Nordiska ministerrådet anser att Norden har ett extra ansvar för utter.
Orsaker till utterns tillbakagång beror på:
• Miljögifter så som PCB, kadmium och bly, kvicksilver, oljeutsläpp och kemikalier som verkar nedsättande av immunförsvaret.
• Trafiken, då uttrar oftast passerar över vägar när de rör sig längs vattendrag om det inte finns torr passage under vägen.
• Historisk jakt
• Biotopförstörelse, vattenreglering och utdikning
• Försurning och övergödning
Miljögifter fortsätter sannolikt att utgöra det största hotet mot arten.
Ovan uppgifter är hämtade från Åtgärdsprogram för bevarande av utter. För ytterligare information läs åtgärdsprogrammet.
Målart i Rivers of LIFE
Inom projektet utförs en rad biotopvårdande åtgärder i vattendrag som förväntas vara positiva för utterpopulationen i dessa områden. Då åtgärderna ger en ökad födotillgång för utter genom en ökad tillgång på fisk i strömmande vatten så som öring och harr. Utterinventering genomförs två gånger under projekttiden för att följa utterpopulationens utveckling inom projektområdena.
